Ett liv med diabetes
Det är år 2005, Isabel Liliestielke sitter på en sjukhusstol och
ser sin mamma Helen komma gråtandes med en nalle i famnen. Vad som hänt och
varför hennes mamma är så ledsen förstår Isabel inte riktigt. För några timmar
sedan åkte de in till sjukhuset eftersom Isabel har druckit och gått på toa
konstant i en veckas tid. Något är fel! Blodproverna från Isabel visar svaret.
Hon har fått diabetes typ 1. Bara fem och ett halvt år gammal.
Diabetes är en ärftlig sjukdom man får om bukspottskörteln inte producerar den
mängd insulin kroppen behöver. Detta gör att glukoshalten i blodet ökar och istället
för att fungera som drivmedel för kroppen, blir sockermängden för hög och skadlig.
När insulinet inte kan bryta ner glykosen rensar kroppen ut sockret genom att öka
urinproduktionen, vilket leder till att man dricker och går på toa ofta.
Eftersom kroppen slutat tillverka tillräckligt med insulin måste man tillföra det utifrån.
Det gör man med hjälp av sprutor tre till fem gånger per dygn. Den första och sista
sprutan man tar är kallas för Levemir, den ger kroppen långvarande insulin som
håller sig hela dagen. Sprutan hon tar innan varje måltid kallas för Novo Rapid
som verkar för stunden.
Idag, är Isabel tolv år och diabetesen är en del av hennes vardag.
”Med diabetes är man som vilken person som helst, bortsett
från att man måste ta insulin innan varje måltid” säger hon.
Diabetesen gör att hon måste anpassa sig när det gäller mat och träning.
Hon får äta sötsaker men innan hon gör det måste hon ta insulin för att hålla nere
blodsockret. Isabel tränar fotboll två gånger i veckan och då måste hon
istället hålla uppe blodsockret för att träningen tar mycket energi.
”Blodsockret ska ligga runt fyra till sex procent, om det är över sex procent
blir jag på dåligt humör, lättirriterad och arg. Om blodsockret är under fyra
procent blir jag istället hängig och trött. Allt handlar om att hitta en bra
balans”.
När jag frågar om hon har någon rädsla gällande diabetesen
tystnar hon och ser allvarligt på mig. ”Min största rädsla är att jag ska få för
lågt blodsocker och svimma. Inte för att jag just svimmar utan att jag inte vet
vad som ska ske, att jag har inte kontrollen över min kropp”.
Isabels familj stödjer diabetesfonden som försöker forska fram ett botemedel mot
diabetes. När jag frågar vad hennes högsta dröm är svarar hon snabbt att det är
att bli av med diabetesen.”Ingen vill ha det, det är en påfrestning man
kommer få leva med hela livet”. Isabel får tillexempel inte jobba inom militären,
polisen, yrkesmässig fordonstrafik, luftfarten, sjöfarten och Statens Järnvägar
i framtiden. Det beror på att hon hela tiden måste hålla koll på insulinhalten i
kroppen.
”Jag har en väldigt stöttande familj och vänner omkring mig,
diabetesen är inget som kommer hindra mig från att göra det jag vill göra”
avslutar Isabel och brister ut i ett stort leende.
ser sin mamma Helen komma gråtandes med en nalle i famnen. Vad som hänt och
varför hennes mamma är så ledsen förstår Isabel inte riktigt. För några timmar
sedan åkte de in till sjukhuset eftersom Isabel har druckit och gått på toa
konstant i en veckas tid. Något är fel! Blodproverna från Isabel visar svaret.
Hon har fått diabetes typ 1. Bara fem och ett halvt år gammal.
Diabetes är en ärftlig sjukdom man får om bukspottskörteln inte producerar den
mängd insulin kroppen behöver. Detta gör att glukoshalten i blodet ökar och istället
för att fungera som drivmedel för kroppen, blir sockermängden för hög och skadlig.
När insulinet inte kan bryta ner glykosen rensar kroppen ut sockret genom att öka
urinproduktionen, vilket leder till att man dricker och går på toa ofta.
Eftersom kroppen slutat tillverka tillräckligt med insulin måste man tillföra det utifrån.
Det gör man med hjälp av sprutor tre till fem gånger per dygn. Den första och sista
sprutan man tar är kallas för Levemir, den ger kroppen långvarande insulin som
håller sig hela dagen. Sprutan hon tar innan varje måltid kallas för Novo Rapid
som verkar för stunden.
Idag, är Isabel tolv år och diabetesen är en del av hennes vardag.
”Med diabetes är man som vilken person som helst, bortsett
från att man måste ta insulin innan varje måltid” säger hon.
Diabetesen gör att hon måste anpassa sig när det gäller mat och träning.
Hon får äta sötsaker men innan hon gör det måste hon ta insulin för att hålla nere
blodsockret. Isabel tränar fotboll två gånger i veckan och då måste hon
istället hålla uppe blodsockret för att träningen tar mycket energi.
”Blodsockret ska ligga runt fyra till sex procent, om det är över sex procent
blir jag på dåligt humör, lättirriterad och arg. Om blodsockret är under fyra
procent blir jag istället hängig och trött. Allt handlar om att hitta en bra
balans”.
När jag frågar om hon har någon rädsla gällande diabetesen
tystnar hon och ser allvarligt på mig. ”Min största rädsla är att jag ska få för
lågt blodsocker och svimma. Inte för att jag just svimmar utan att jag inte vet
vad som ska ske, att jag har inte kontrollen över min kropp”.
Isabels familj stödjer diabetesfonden som försöker forska fram ett botemedel mot
diabetes. När jag frågar vad hennes högsta dröm är svarar hon snabbt att det är
att bli av med diabetesen.”Ingen vill ha det, det är en påfrestning man
kommer få leva med hela livet”. Isabel får tillexempel inte jobba inom militären,
polisen, yrkesmässig fordonstrafik, luftfarten, sjöfarten och Statens Järnvägar
i framtiden. Det beror på att hon hela tiden måste hålla koll på insulinhalten i
kroppen.
”Jag har en väldigt stöttande familj och vänner omkring mig,
diabetesen är inget som kommer hindra mig från att göra det jag vill göra”
avslutar Isabel och brister ut i ett stort leende.